Elin

Fan.. De har verkligen inte varit mina veckor på senaste :S Lite för mkt som gjort mig ledsen, arg osv. Men så i helgen har de sakta vänt. Men så nu pang börjar skiten igen. Minsta lilla grej gör så jag exploderar av känslor och jag blir förbannad samtidigt som jag gråter och orkar ingenting. Jag är så jävla trött på allt just nu. Allvarligt. Orkar inte ha de så här. Att vara arg, besviken och ledsen varannan minut. Vet inte om det är för att det släppts så många bomber på senaste, så att jag har lust att ge upp. Eller om det är Jag.. Jag som bara inte orkar längre.. Så mkt småsaker som man håller käften om. Som känns onödiga att ta upp. Även om de stör en, eller besvärar en. Sen kan en liten irriterande och onödig kommentar från någon göra att man bara kokar över och skriker ut hur man känner sig. Säger alla dessa småsaker som egentligen är en stor grej för en själv. Sen när personen inte ens förstår. Eller inte ens tar in ett ord av vad man försöker säga. Så blir allt värre. Ibland vill jag fan göra som Pernilla. Flytta till en stad långt bort. Börja om. Skaffa nytt umgänge och jobb. Jag avundas henne ofta. Men jag vet att jag inte kan det. Jag har också kommit fram till att jag nästan hatar Uddevalla. På sommaren e det okej. Men annars.. Fyfan. Ändå planerar jag att flytta in till vår "stad" när jag fått jobb. Varför?... A de e en bra fråga. När jag inte ens vill bo där. Jag blir så jävla trött på mig så ni fattar inte. Jag vet inte ens själv vad jag vill. Jag vet inte ens om jag mår bra eller inte :S Hur sjukt är inte det då? Har mer negativa dagar än positiva nu för tiden. Ena dan är jag säker på vad jag vill, vad jag känner, och att jag är lycklig. Andra dan är jag osäker, ledsen, vet inte vad jag vill, och funderar på om jag är olycklig eller inte. Jag vet inte! Har ingen aning. Känns som man vill ta en paus från allt för att få känna efter. Men inte ens det går. Livet rullar på hur man än vill. Dagarna går fort fast jag inte ens gör något. Man tappar bort personer på vägen och saknar gammalt. Ibland skiter man i gammalt och personerna som hörde till, tänker "dom va inte bra iaf, jag klarar mig så mycket bättre utan dom" och så vill man skaffa jobb, flytta in till Uddevalla och börja leva på riktigt. Sen kommer dessa dagar. Då man inte vet ett jävla skit. Är bitter över precis allt. Dom fattar inte vad jag försöker få fram, när jag säger det rakt ut fattar dom inte heller. Sen ska allt va bortglömt någon minut senare bara för att dom tycker det. Och jag får återigen inte löst nånting, utan har kvar allt, som sen ligger o gnager inuti. Sen slutar det oftast med att jag beter mig så här en dag, skriver av mig i min patetiska blogg för att jag inte har någon jag kan prata med som tycks lyssna eller förstå. Sen när jag fått ur mig allt känns det lite bättre. Pappa kommer hem, jag berättar lite för honom, han säger något kort, enkelt, ärligt och rakt på sak, och det får mig att skratta eller åtminstone le eftersom jag vet att han har rätt. Även om det lät förjävligt, så har han rätt. Så har det gått över. Ibland, eller rätt ofta, vill jag åka till kyrkogården och hälsa på Mamma. Men inte ens det klarar jag av. Vet inte vad det är jag är rädd för. Eller vad det är som gör att jag alltid ångrar mig i sista sekund, och ber om att få åka hem igen. Vet inte om det är utav dåligt samvete. Eller att jag skäms. Eller kanske inte ens att jag vågar.. Jag vet att hon inte arg på mig längre. Och jag är inte längre arg på henne. Men faktum är att det som hänt, fortfarande har hänt. Inget kommer nånsin kunna göras ogjort. Man kan inte dra tillbaks tiden. Man kan inte ta tillbaka det man sagt, och det man lämnat.
Jag tror jag är rädd för att glömma bort henne. Att stå där, se namnet Eva Helldén på en gravsten, veta att hon aldrig nånsin kommer tillbaka. Allt man har kvar är minnen, bilder, lukter och ljud. Små filmer som man kan spela upp i huvudet. Och jag är så rädd för att tappa dom. Eller glömma bort hur hennes parfym luktade på hennes kläder. Eller hur hennes skratt lät. Tänk om när man väl står där framör stenen och tänker "hon finns inte längre... hon är Borta" och så vipps så försvinner alla minnen med. Det gör mig livrädd.

Jag längtar tills världens bästa Pappa kommer hem och talar om för mig hur fjantig jag är, och hur allt kommer lösa sig...