Elin

Så jäkla tragiskt egentligen..

Hur man ser hur alla gamla bästa vänner växer upp och ifrån varandra.

Mig själv inkluderad.

Man hamnar i olika klasser, man går ur skolan, man flyttar, man skaffar pojke, man får jobb, osv osv.

Tillslut hörs man inte ens av längre.

 

Jag kommer ihåg hur jag lovade mig själv att Aldrig nånsin bli en sån som "skiter" i vännerna när man skaffar pojkvän.

Men va fasiken. Hur gick det?

Nej, jag skiter inte i nån av dom, självklart inte.

Men det blir lätt så när man inte har jobb eller pengar, bor kvar hemma o inte kan ta sig nånstans.

Nu låter de som att jag umgås me min kille bara för att jag inte kan ngt annat, haha o så e de självklart inte.

Jag Älskar att va me honom. Han är det bästa som finns.

 

Men självklart saknar man gamla vänner också. Som man aldrig umgås med längre.

Ibland känns det så jäkla konstigt att tänka på en viss person och komma ihåg att för ett par år sen va vi bästa vänner, oskiljaktiga. Hur kul man hade de osv.

Nu blir det bara ngt "Hej, hur e allt?" sms eller ngt snabbt mejl på Facebook för att fylla i de senaste som hänt i varandras liv.

 

Ibland vill jag gå tillbaka till högstadiet, där man va en liten fjortis, i ett fjortisgäng.

- Pernilla, Malin & Klara, ibland Ida - ;)

Även om man hade alla löjliga, elaka fjortisbråken, så hade man så jäkla kul me.

Saknar den klassen faktiskt :S Haha. Saknar Norgården :S

(trodde aldrig jag skulle säga de där..)

Jag saknar Malin, Klara o Pernilla ;)

"tre små brudar me en trotsig gång, går med väskan hela dagen lång ;)" Haha.

 

Minnen, minnen ;)