Trots allt, så älskar jag dig.

När jag så försiktigt jag kunde, smög ut från lägenheten och ner för trappan påväg mot bussen, hörde jag snabba steg sen flög vår dörr upp. En nyvaken pojkvän i bara kallingar och med ett upprört ansiktsuttryck stoppade mig. Jag fick inte ta ett steg till utan att ge honom en puss. Sen gick han och la sig igen och jag fick skynda till bussen.

Sånna små ögonblick som gör de värt de ;)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0